Semestertider

Paint och jag är bästa vänner som syns ovan. Ifall jag såg ut som Nick Carter, skulle jag antagligen se ut sådär när jag hotade min mobil till att ringa. Den ringer inte. Den hatar mig något fruktansvärt. Eller så är det för att alla mina vänner satte sig ner vid ett stort runt bord och bestämde sig för att konspirera till att lämna mig på en och samma gång. Det lyckades.

Jag har en del tankar angående en viss film igen. Igår så slötittade jag på Lost, Simpsons och Tears of the Sun simultant, allt under tiden som jag sprang fram och tillbaka till datorn för att svara på MSN. Det gick minst sagt vilt till, ungefär som på en möhippa med två finska dvärgar inblandade. Det kan aldrig gå fel. Anywho, efter mycket om och men så bestämde jag mig för att följa slutet av Solens Tårar (Tears of the Sun för dem som ej förstår svenska). Fråga: Varför skulle nå'n läsa detta om de inte kunde svenska? Bra tänkt Gustav.

Möjlig spoiler nedan!
I filmen så var det iallafall en hel del action mot slutet, ungefär som ovanstående nämnda möhippa efter att clownen hoppat ut ur tårtan. Det sköts till höger och vänster och det var en 4 personer mot en halv armé, en sisådär 170 till 240 personer det vill säga. Det spännande här var att efter en fem minuters skjutande så är de resterande 4 personerna skjutna någonstanns. Vissa mer än andra. Tidigare så kallade Bruce "Brucan" Willis på flygstöd och detta anlände nu och började bomba hejvilt. Som tur är så låg alla 4 människor i en ormgropp (med kläderna på, tacka fan för det) vilken helt undveks av de otaliga explosionerna som kom till följd av räden. Efter mycket velande och djupa andetag från åskådarna vid ett staket lite längre bort så kommer de vandrande ut från all rök, tjohej, vad glad jag blir. Prisa gud som den tjocka vesslan säger i Robin Hood.

Nu till min tanke angående detta. Ni förstår, Brucan har blivit skjuten en två till tre gånger. Nu ska en av människorna vid staketet prata med honom, så hon ropar hans namn varpå han reagerar. Givet, sen stannar han och lyssnar på hennes hyllningar och tackar och tar emot. Här är grejjen, ringer min mobil efter att jag till exempel slagit i tån så blir jag fly förbannad. Den jäveln ska inte ringa och störa när jag har ont, det är fett irriterande att ha smärta och behöva fokusera på något annat än just det.
Ett annat exempel var när mina linser fick för sig att jävlas. När jag står vid spegeln och desperat slåss för mitt liv (Försöker få in linsen utan någon linsvätska och sköljer den under vanligt vatten) så ringer mobilen. Jag tar upp den och kastar iväg den. Lite överdrivet kan tyckas, men jag var upptagen med att bråka med mig själv. Efteråt visar det sig att det var lika bra, det var bror min som ville ringa och berätta något oviktigt om min hyra. Såsom att han ville ha den.
För att sammanfatta så borde man nog omprioritera, kan Brucan bli skjuten och blöda från alla möjliga olika kroppsöppningar så borde jag nog kunna svara i mobilen efter att jag slagit i tån. Bara en tanke.

"Kalas" tänker jag, "Här ska du få veta" tänker han

Bilden ovan är ett självporträtt, så skulle jag antagligen se ut om jag var en purjolök.

I lördags vaknade jag med en oerhört vettig tanke, den löd "Men helvete, varför ska jag bli bakis av att titta på film?!". Därefter tog jag mig i kragen och stängde fönstret eftersom regnet var hyggligt nog att besöka lägenhetens golv. Efter mycket om, men och velande framför dumburken så bestämde jag mig för att glatt spatsera ner till systemet. Inte så mycket "glatt spatserande", var nog mer "Suck, pust och stön, jag måste röra på mig"-gång. Efter mycket hasande (cirka 5 minuter) kom jag in genom dörrarna på systemet, här börjar äventyret.

Framför mig står en man, säkerligen väldigt trevlig, och tittar på automaten som ger en nummer. Jag går fram och upptäcker att det redan hänger ett nummer, vilket verkar vara mannens. Nu gör jag det enda man kan göra, jag trycker på knappen för att få ett eget. Fem sekunder senare var mitt nummer producerat och redo att användas. Mannen är snäll nog att lojt ta tag i lappen och dra ut den, varpå han får båda numren. Därefter tittar han på mig med sina vackra, röda, rådjursögon och sträcker fram lappen. Han vill tydligen att jag ska dra av min, under denna oerhört ansträngande process så rycker jag hans lapp också. Jag tar bort min lapp, ler lite fagert sådär som man bara kan le när man är tydligt obekväm, och ger mannen sitt nummer. Därefter tar jag fart mot bänkarna, sitta kan vara schysst.

Efter ungefär tio sekunders sittande så kommer mannen självklart smygandes, ungefär lika diskret som en full man iklädd riddarmundering. Han sätter sig ner bredvid, låt oss kalla henne Berit 54, och säger "Hej". Kvinnan säger hej, reser på sig och låtsas som att hennes nummer är härnäst. Nu kommer dilemmat, jag är ensam med mannen. Jag vet att det bara är en tidsfråga tills hans andedräkt, som kan döda en nyfödd get, kommer leta efter mina näsborrar. Jag gör det enda jag orkar för stunden, följer Berit 54's exempel. Efter jag ställt mig upp inser jag att mannen tog ju för bövelen lappen före mig, så jag kan gärna inte låtsas att jag är på tur. Snilleblixt: Jag låtsas inte veta vad jag vill ha.

Jag strosar glatt runt i butiken (Läs: "Urk, fan, måste röra på mig. Helvete gör jag här?") och letar efter vad jag vill ha. Jag vet redan vad jag vill ha. Fyra grolsch för denna kväll skulle vara underbart, ungefär som en bal på slottet. Det är nu min hjärna får för sig att jävlas.

"Tänk om nå'n annan också vill ha?"
"Får jag gäster? Det finns trots allt ungefär två andra som inte är bortresta i sta'n"
"Man kanske ska ha lite vin... Kan vara bra att ha..."
"Sprit, det är neutralt, alla gillar sprit. Man kan göra vad man vill med sprit"

Nu tar jag kommandot igen "Vad I h... Vin över min döda kropp!". Jag knallar runt lite mer tills jag inser att det snart är min tur, så jag ställer mig i hörnet och ser förvirrad ut. Nummer 178 kommer, jag har 180. Jag ser ett par gå fram till kassan samtidigt som en annan kassa ropar ut nummer 179, min nyfunna kompis nummer. Tanken flyger snabbt genom mitt huvud "50 spänn på att jag kommer få tampas med de rödsprängda bambiögonen igen". Klart som fan att man ska ha rätt, en konversation börjar mellan nummer 178 och mannen i kassan:
"Vet du något bra vin som passar till fläskfilé och den här sortens ost, osten är torr vettu"
"Hmmm, jag är gröngöling här (paus för fnitter). Ska läsa vad som står"

Mitt intresse för ost har aldrig varit mildare när jag hörde det jag väntade på, ett härligt "pling". Jag fick den magnifika känslan av att väntan var över, ungefär som när micron gör samma ljud och man vet att ens brända micromat är klar. Fort som attans kommer jag till kassan, slänger min lapp och säger:
"Hmmm, fem grolsch, en liten bacardi limón och en påse"
Då får bambi för sig att rätta mig
- "Påse heter det"
- "Öh?"
- "Ja, påse, du sa båse"
- "Jag sa la påse?"
- "Nä, båse"
- "Alright, påse, då säger vi det"
Här trodde jag att jag skulle slippa känna lukten av gammal alkohol blandat med, vad jag kan föreställa mig att nummer 178's ost luktar, men icke!
- "Vill du veta en hemlighet?"
- "Alright..."
- "Nä, det vill du inte"
- "Hepp"
- "Säg att du vill"
- suck "Jag vill veta din hemlighet"
- "Vänta, dom där borta hör"
Jag tittar till höger, där står några människor och ignorerar scenariot utav alla sina krafter, dom tittar upp i taket. Nu lutar sig mannen fram, ungefär som att han vill kyssa min örsnibb.
- "Jag har inte betalat min hyra, jag ska bli hemlös"'

TACK FÖR DET TELEVERKET!!!
Jag är bakis och nu visar det sig att mannen jag undvikit hade en hemlighet, och den hemligheten sög något oerhört. Vad ska jag göra? Säga "Här, ta min alkohol så blir det bra serru" eller ge honom numret till "Situation Stockholm"? Nä, vet inte riktigt vad jag tyckte om situationen... Men något kodak moment var det inte. Så jag betalade, tog mina varor och spatserade hemmåt tänkandes på den stackars mannen som inte hade någonstans att ta vägen och som ingen vill ha. Inte ens jag, i en kö, på systemet.

Ein Freitag Extravaganz

Ovanstående objekt kan lätt misstas för att vara en smygande ekorre iklädd en halloweenkostym, detta är icke fallet. Det är, kommer alltid vara, och förbli en dinosaurie.

Min första tanke när jag satte mig ner vid min cementblandare till dator för att göra en blog var att den skulle vara originell. Efter noga övervägande kom jag fram till att en viss template var ganska snygg. Denna gick dock fetbort efter en snabb uppdatering då jag insåg att huset eller vad det nu var på templaten, faktiskt följde med. För att förklara lite närmare tänker jag uttrycka mig såhär: JAG VILL INTE HA ETT JÄVLA HUS I BAKGRUNDEN PÅ MIN BLOG!!!

Så, jag fick göra det enda rätta och inse fakta. Blogspot har cirka 24 olika templates, vilket är 23 för många. Det finns ett stycke template som är något sånär och det är denna. Problemet med detta är dock att min vän Simon använder sig av den, följaktigen kommer han peka finger åt mig och skratta något otroligt. För att summera så föll alltså min originallitet efter cirka 10 sekunder.

Nu till den muterade ekorren eller vad vi kom överens över att det var.
Igår, fredag, var jag hemma hos en vän. Vi hade öl. Efter en bit mat (Cudos Emil, den var smaskig) och ett par bira var det dags att hitta på något spännande. Det mest upphetsande vi kunde komma fram till var att titta på TV. Efter noggrannt zappande mellan kanalerna kom vi fram till att titta på Jurassic Park 2. Den filmen... Den... Var ett kapitel för sig.

Vi kom in mot slutet, den kanske hade varit fantastiskt bra innan, men det vi såg sög så mycket att den borde ge ut privatlektioner och tjäna en hacka på kuppen. Det var en liten tjej, säg en sissådär 12 år som tydligen kunde gymnastik.
Här kommer det underbara, Goldblum (Någon sorts intelligent forskare i denna film, som i alla andra), var instängd i ett hörn mot en dinosaurie av något slag. Den 12 åriga tjejen börjar hoppa frenetiskt på en bjälke i taket, hon svingar sig fram och tillbaka, gör en del glassiga volter och flips. Efter ungefär 240 till 260 armtag på bjälken skriker hon "Hey!" till dinosaurien, vilken reagerar. Plötsligt så händer det, hon svingar sig med hela sin kropp (väger säkerligen en 35 kilo) och sparkar dinosaurien på snoken. Denna flyger ut genom väggen och faller ner mot sitt öde. Ni förstår, utanför denna vägg så var det ett par pålar perfekt placerade på marken som dödade det stackars kreaturet.

Nu ska vi ponera lite. Säg att jag ser en stek komma springandes, smaskig stek tänker jag. Jag jagar steken tills steken inte kan springa längre. Nu står jag still i c:a 30 sekunder och undrar hur jag ska äta steken, med kniv och gaffel eller sked? (Vettifåglarna vad dinosaurien tänkte, men han undrade väl om den var god med dressing eller dylikt). Under dessa sekunder har jag sett en stek göra volter i ögonvrån. Smaskig stek tänker jag. Helt plötsligt skriker steken något och jag vänder mig om. Istället för att, ja, jag vet inte, TA TAG I STEKJÄVELN ELLER FÖRSVARA MIG, så låter jag den sparka mig i plytet. Game over.
Vore jag en dinosaurie skulle jag inte respektera faktumet att det var Goldblum som stod framför mig, utan jag skulle äta upp honom. Ungefär som jag ätit upp 5 statister innan.

Nä, nu får det räcka. Har en miljon andra saker att klaga på men det får vänta. Både jag och min läsare (jag själv) är trött på mitt svammel. Så över och ut.