"Kalas" tänker jag, "Här ska du få veta" tänker han

Bilden ovan är ett självporträtt, så skulle jag antagligen se ut om jag var en purjolök.

I lördags vaknade jag med en oerhört vettig tanke, den löd "Men helvete, varför ska jag bli bakis av att titta på film?!". Därefter tog jag mig i kragen och stängde fönstret eftersom regnet var hyggligt nog att besöka lägenhetens golv. Efter mycket om, men och velande framför dumburken så bestämde jag mig för att glatt spatsera ner till systemet. Inte så mycket "glatt spatserande", var nog mer "Suck, pust och stön, jag måste röra på mig"-gång. Efter mycket hasande (cirka 5 minuter) kom jag in genom dörrarna på systemet, här börjar äventyret.

Framför mig står en man, säkerligen väldigt trevlig, och tittar på automaten som ger en nummer. Jag går fram och upptäcker att det redan hänger ett nummer, vilket verkar vara mannens. Nu gör jag det enda man kan göra, jag trycker på knappen för att få ett eget. Fem sekunder senare var mitt nummer producerat och redo att användas. Mannen är snäll nog att lojt ta tag i lappen och dra ut den, varpå han får båda numren. Därefter tittar han på mig med sina vackra, röda, rådjursögon och sträcker fram lappen. Han vill tydligen att jag ska dra av min, under denna oerhört ansträngande process så rycker jag hans lapp också. Jag tar bort min lapp, ler lite fagert sådär som man bara kan le när man är tydligt obekväm, och ger mannen sitt nummer. Därefter tar jag fart mot bänkarna, sitta kan vara schysst.

Efter ungefär tio sekunders sittande så kommer mannen självklart smygandes, ungefär lika diskret som en full man iklädd riddarmundering. Han sätter sig ner bredvid, låt oss kalla henne Berit 54, och säger "Hej". Kvinnan säger hej, reser på sig och låtsas som att hennes nummer är härnäst. Nu kommer dilemmat, jag är ensam med mannen. Jag vet att det bara är en tidsfråga tills hans andedräkt, som kan döda en nyfödd get, kommer leta efter mina näsborrar. Jag gör det enda jag orkar för stunden, följer Berit 54's exempel. Efter jag ställt mig upp inser jag att mannen tog ju för bövelen lappen före mig, så jag kan gärna inte låtsas att jag är på tur. Snilleblixt: Jag låtsas inte veta vad jag vill ha.

Jag strosar glatt runt i butiken (Läs: "Urk, fan, måste röra på mig. Helvete gör jag här?") och letar efter vad jag vill ha. Jag vet redan vad jag vill ha. Fyra grolsch för denna kväll skulle vara underbart, ungefär som en bal på slottet. Det är nu min hjärna får för sig att jävlas.

"Tänk om nå'n annan också vill ha?"
"Får jag gäster? Det finns trots allt ungefär två andra som inte är bortresta i sta'n"
"Man kanske ska ha lite vin... Kan vara bra att ha..."
"Sprit, det är neutralt, alla gillar sprit. Man kan göra vad man vill med sprit"

Nu tar jag kommandot igen "Vad I h... Vin över min döda kropp!". Jag knallar runt lite mer tills jag inser att det snart är min tur, så jag ställer mig i hörnet och ser förvirrad ut. Nummer 178 kommer, jag har 180. Jag ser ett par gå fram till kassan samtidigt som en annan kassa ropar ut nummer 179, min nyfunna kompis nummer. Tanken flyger snabbt genom mitt huvud "50 spänn på att jag kommer få tampas med de rödsprängda bambiögonen igen". Klart som fan att man ska ha rätt, en konversation börjar mellan nummer 178 och mannen i kassan:
"Vet du något bra vin som passar till fläskfilé och den här sortens ost, osten är torr vettu"
"Hmmm, jag är gröngöling här (paus för fnitter). Ska läsa vad som står"

Mitt intresse för ost har aldrig varit mildare när jag hörde det jag väntade på, ett härligt "pling". Jag fick den magnifika känslan av att väntan var över, ungefär som när micron gör samma ljud och man vet att ens brända micromat är klar. Fort som attans kommer jag till kassan, slänger min lapp och säger:
"Hmmm, fem grolsch, en liten bacardi limón och en påse"
Då får bambi för sig att rätta mig
- "Påse heter det"
- "Öh?"
- "Ja, påse, du sa båse"
- "Jag sa la påse?"
- "Nä, båse"
- "Alright, påse, då säger vi det"
Här trodde jag att jag skulle slippa känna lukten av gammal alkohol blandat med, vad jag kan föreställa mig att nummer 178's ost luktar, men icke!
- "Vill du veta en hemlighet?"
- "Alright..."
- "Nä, det vill du inte"
- "Hepp"
- "Säg att du vill"
- suck "Jag vill veta din hemlighet"
- "Vänta, dom där borta hör"
Jag tittar till höger, där står några människor och ignorerar scenariot utav alla sina krafter, dom tittar upp i taket. Nu lutar sig mannen fram, ungefär som att han vill kyssa min örsnibb.
- "Jag har inte betalat min hyra, jag ska bli hemlös"'

TACK FÖR DET TELEVERKET!!!
Jag är bakis och nu visar det sig att mannen jag undvikit hade en hemlighet, och den hemligheten sög något oerhört. Vad ska jag göra? Säga "Här, ta min alkohol så blir det bra serru" eller ge honom numret till "Situation Stockholm"? Nä, vet inte riktigt vad jag tyckte om situationen... Men något kodak moment var det inte. Så jag betalade, tog mina varor och spatserade hemmåt tänkandes på den stackars mannen som inte hade någonstans att ta vägen och som ingen vill ha. Inte ens jag, i en kö, på systemet.