Semestertider

Paint och jag är bästa vänner som syns ovan. Ifall jag såg ut som Nick Carter, skulle jag antagligen se ut sådär när jag hotade min mobil till att ringa. Den ringer inte. Den hatar mig något fruktansvärt. Eller så är det för att alla mina vänner satte sig ner vid ett stort runt bord och bestämde sig för att konspirera till att lämna mig på en och samma gång. Det lyckades.

Jag har en del tankar angående en viss film igen. Igår så slötittade jag på Lost, Simpsons och Tears of the Sun simultant, allt under tiden som jag sprang fram och tillbaka till datorn för att svara på MSN. Det gick minst sagt vilt till, ungefär som på en möhippa med två finska dvärgar inblandade. Det kan aldrig gå fel. Anywho, efter mycket om och men så bestämde jag mig för att följa slutet av Solens Tårar (Tears of the Sun för dem som ej förstår svenska). Fråga: Varför skulle nå'n läsa detta om de inte kunde svenska? Bra tänkt Gustav.

Möjlig spoiler nedan!
I filmen så var det iallafall en hel del action mot slutet, ungefär som ovanstående nämnda möhippa efter att clownen hoppat ut ur tårtan. Det sköts till höger och vänster och det var en 4 personer mot en halv armé, en sisådär 170 till 240 personer det vill säga. Det spännande här var att efter en fem minuters skjutande så är de resterande 4 personerna skjutna någonstanns. Vissa mer än andra. Tidigare så kallade Bruce "Brucan" Willis på flygstöd och detta anlände nu och började bomba hejvilt. Som tur är så låg alla 4 människor i en ormgropp (med kläderna på, tacka fan för det) vilken helt undveks av de otaliga explosionerna som kom till följd av räden. Efter mycket velande och djupa andetag från åskådarna vid ett staket lite längre bort så kommer de vandrande ut från all rök, tjohej, vad glad jag blir. Prisa gud som den tjocka vesslan säger i Robin Hood.

Nu till min tanke angående detta. Ni förstår, Brucan har blivit skjuten en två till tre gånger. Nu ska en av människorna vid staketet prata med honom, så hon ropar hans namn varpå han reagerar. Givet, sen stannar han och lyssnar på hennes hyllningar och tackar och tar emot. Här är grejjen, ringer min mobil efter att jag till exempel slagit i tån så blir jag fly förbannad. Den jäveln ska inte ringa och störa när jag har ont, det är fett irriterande att ha smärta och behöva fokusera på något annat än just det.
Ett annat exempel var när mina linser fick för sig att jävlas. När jag står vid spegeln och desperat slåss för mitt liv (Försöker få in linsen utan någon linsvätska och sköljer den under vanligt vatten) så ringer mobilen. Jag tar upp den och kastar iväg den. Lite överdrivet kan tyckas, men jag var upptagen med att bråka med mig själv. Efteråt visar det sig att det var lika bra, det var bror min som ville ringa och berätta något oviktigt om min hyra. Såsom att han ville ha den.
För att sammanfatta så borde man nog omprioritera, kan Brucan bli skjuten och blöda från alla möjliga olika kroppsöppningar så borde jag nog kunna svara i mobilen efter att jag slagit i tån. Bara en tanke.