Självinsikt

När jag var på väg från jobbet och åkte tunnelbana så insåg jag att jag är lika djup som en barnbassäng. Den riktigt grunda änden alltså, där vuxna människor väter tårna. Jag såg en sån där festlig "Poesi på väg" skylt, så jag läste dikten.

"Ett ensamt barn,
en flicka står i trädgården
Hon torkar snor på klänningen
Vill inte bli fotograferad
Vill bli sedd"

"Jaha",
"Snacka om bekräftelseproblem",
"Hon vill säkert vara med i Big Brother", tänker jag.

Ännu lite senare är jag på väg till Systembolaget för att inhandla ett par (läs 14) Miller Lite. Det gäller att tänka på figuren, måste fortsätta sträva efter att inte väga mer än 120 pannor. Det jag ser är en kille som sprattlar framför mig. Han petar på en tjej och viftar hejvilt med armarna i mystiska mönster.
"Men det var då själva fan, lägg av att gestikulera din långhåriga, blonderande människa. Ful mössa har du också", är tankarna som går genom mitt huvud.
Efter en kort stund inser jag att han är döv.

"Ahapp, jag hade tydligen lika gärna kunnat sagt det där högt", tänker jag.