Grattis på... Första maj? Sista april? Äh, Valborg suger

Vad i helvete föreställer ovanstående bild? Jag kan tänka mig att jag skulle se ut sådär om jag var en fyrkant med tre hårstrån och ett par vita handskar på mig. Verkar även som att jag har glömt att sätta på mig en tröja, bara för att visa att jag inte har några bröstvårtor. Så in conclusion; jag ser verkligen inte ut sådär. Tur att vi kom överens om det.

Satt precis och lyssnade på "Cara Mia" med Måns och fick för mig att uppdatera. Tanken var att jag skulle gjort det i fredags, men det blev inte så. Antagligen på grund av att jag gjorde annat, men jag kan även inte ha gjort ett skit vilket resulterade i att jag inte kunde uppdatera bloggen på grund av att jag inte gjorde något och ifall jag uppdaterat hade jag ju faktiskt gjort något och då hade jag ju inte kunnat stoltsera med att jag inte gjort ett skit. Inte ens jag orkar läsa eller förstå föregående mening, så jag fortsätter helt enkelt som planerat.

Idag är det faktiskt min sista dag på jobbet, så nu sitter jag här med en planta och en brownie som jag fått av högsta hönset. Brownien var helt fantastiskt god kan jag avslöja, sitter fortfarande och drömmer lite om den. Mmm, önskar jag hade brownien just nu. Jaja, som det urgamla talesättet lyder "Man kan inte äta brownien och ha den kvar". Dräggel, brownie.

Det jag tänkte förtälja var att jag var på en arbetsintervju i fredags. Jag vaknade runt 8 på morgonkvisten och hade tagit en öl (läs 6-7) på en uterserving kvällen innan. Jag mådde som en prins och såg ut som en oborstad slyngel. Jag gjorde mig iordning med rakning, vattenkamning och hela fadäsen. Jag såg helt makalös ut när jag var klar. Det kanske var till att ta i, men jag såg la helt alright ut. Äh, jag såg ut som vanligt, med undantaget att jag hade en skjorta på mig.

I slutändan gjorde jag det enda rätta; jag gled ned till tuben för att hoppa på ett tåg som skulle ta mig till min önskade destination. Farsta.
Glad i hågen och allmänt nöjd med tillvaron sätter jag mig på tunnelbanan. Jag sätter mig och kikar ut genom fönstret, minding my own business. Efter ett par fem stationer (har noll koll på linjen) så börjar nån rackare att prata med mig. Han snackar en jävla massa skit och frågar om jag är snabb, för tydligen ser jag "Lidingö snabb" ut. Antar att han tyckte att jag såg ut som en brat. Jag förklarade vänligt att jag var på väg till en arbetsintervju och inte hade mycket val. Han frågar massa dumma frågor såsom "Vill du ha högre lön?" och om min chef vill ha högre lön. När jag undrar hur i helvete han ska göra det så svarar han bara "Jag vet inte, för att det är roligt". Jag vet, it makes no sense whatsoever, men det var väl bara att tacka och ta emot. Han gick av vid typ Fisksätra eller något skit. Jag passerar "Old Mans Field" och "Hawks Field" och till slut är jag framme.

Jag irrar runt lite i Farsta (som vanligt när jag ska någonstans). Till slut hittar jag min destination och stöter på mitt första problem. Problemet är självklart att man behöver en kodjävel för att komma in i byggnaden. Jag står och ser fruktansvärt dum ut ett tag medans jag letar efter ett sätt att komma in. Det går inte, men till slut så öppnar någon dörren och jag smiter in. Success!

Intervjun går helt klart smärtfritt och jag märker rätt fort att kontraktet är i hamn. Det som slår mig efteråt är dock när jag frågade om dresscode. För jag är trots allt en t-shirt människa vilket jag förklarar.

-"Hel och ren"
-"Great, för jag gillar t-shirts och blev utfryst på tåget på väg hit"
-"Men du ser ju bra ut i skjorta också"
-"Jag vet, men..."

JAG VET?! Vad är det för jävla svar!

Men det gick bra som sagt och från och med torsdag ska jag arbeta med något annat. Förövrigt är jag rätt säker på att jag skulle skriva något helt annat, men jag har glömt bort vad. Så ni får helt enkelt nöja er med ovanstående helt idiotiska text om ingenting och dagboksinlägg.

Mötte förövrigt Simon och E to the O på T-centralen. För att namedroppa lite.