En vanlig fredag i en vanlig persons liv i en vanlig stad

Hej. Nu sitter jag här igen med ett tangentbord och en tom kopp kaffe framför mig. Vänta lite, jag ska sätta på en på kopp lite snabbt. Höhö, sätta på.

Så, jag vaknade i morse med ett ryck av att "Blame it on the boogie" började tjuta ur min mobil. I vanliga fall skulle jag vaknat av en dålig ericsson remix av Eric Prytz, men inte idag. No siree Bob, det var Hannerstål som ringde och väckte mig. Han mumlade något om en bandyklubba och la på. Jag steg upp. Ur soffan.

Ja, det var så att jag och Simon rullade hem hit igår runt 4 snåret och började käka kycklingklubbor och pasta, sånt som man gärna gör på fyllan. Helst dock inte dagen innan en arbetsintervju.

Sagt och gjort, jag klev upp och insåg att min intervju var klockan 13 och klockan var 11:40. Jag såg ut som ett vrak. Med vrak menar jag inte ett faktiskt vrak, utan att jag såg käpprätt åt helvete ut. Håret stod åt alla håll och kanter och var en tragisk syn för ögonen, om någon hade sagt att det var en frisyr hade jag skrattat och visat en bild på en åsnas man efter 3 timmars föning. Mina läppar var så där härligt torra, ungefär som de blir efter en dagsvandring i öknen när man bara haft saftkoncentrat att dricka.

Anywho, jag klev upp och gjorde mig en kopp kaffe för att jag tänkte att det kanske skulle pigga upp. Det hade det säkert gjort om det inte var för att det jävla filtret hade vänt sig ut och in och lagt sig dubbelt, vilket resulterade i att kaffet smakade pest och var ungefär lika starkt som en koffeinfri mochadoubleorangefrapuchino. Fan.

Ner i badet med mig, för jag tänkte att det kunde pigga upp. Det gjorde det, mer än tänkt, för jag hade glömt att reglera temperaturen på vattnet så det var svinkallt. Svinkallt kanske är en överdrift, men under ljummen temperatur var det i alla fall. Efter ungefär 2 minuter i vattnet klev jag upp som pånyttfödd. Nej, det var jag inte, jag såg fan fortfarande ut som en permanentad råtta efter en storm. Kalas.

Här någonstans bestämde jag mig för att det var dags att skriva ut en karta till platsen dit jag skulle. Det visade sig att arbetsintervjun, som skulle vara belägen vid KTH, var helt omöjlig att hitta. Huset låg inne i en gränd, bakom en annan gränd vilken inte gick att nå förutom från en sidgata. Så begav jag mig ut.

När jag kom ut från porten kom jag fram till att min röst antagligen lät lite bakis, så jag ringde Simon för att fixa till den. "Prata lite" tänkte jag, "Låta som en säckpipeorkester" tyckte min röst. Efter ett dovt samtal med Simon så tyckte jag att det var nog, jag hade nog överlevt bakisheten och kommit ut som en segrare! Nej! För se det hade jag inte!

Efter jag slingrat mig upp för den gula stigen till slottet i sällskap med ett lejon som... Vänta nu här, fel historia.

Det som hände härnäst var att jag anlände till en port, den porten dit jag skulle. Det var inte lätt att hitta dit, men med en karta och en hel del tålamod så var jag där. Antagligen ett par svordomar tänkta också, men det hör inte hit. Vid porten fanns en porttelefon, rätt vanligt faktiskt.

"Hmmm, hur funkar den här? Åh, nummer 004 slår jag."
"Det funkar inte..."
"Ah, måste ju slå in "slå nummer" först förstås."
"Nu lyser det, bäst jag slår in 004 igen."
"Det händer ju inget... Jag slår in 004 igen och trycker på ring"
"Nähä... Nu då?"
"Åh, tryck på "Ring upp först" står det, vi provar den varianten då"

Vid det här laget hade jag börjat bakissvettas lite på grund av stress, sjukt skön känsla.
Efter en stund fick jag upp dörren med hjälp av den manliga rösten som svarade och det var då jag insåg att jag lär ha lyckats ringa upp en gång innan och bara tryckt massa på knapparna. Bra början.

Väl uppe (självklart högst upp och ingen våningsbeskrivning på nedrebotten) så stötte jag på en dörr. Sådana har jag stött på ett par gånger innan. Grejjen med den här dörren var ATT DEN SAKNADE EN RINGKLOCKA!!! Så jag stod lite där och finurlade, jag hade redan gjort bort mig en gång och ville inte göra det igen. Jag körde med en "hands on approach" och rykte i dörrhantaget i hopp om att dörren skulle gå upp. Det gjorde den inte. Så det jag gör är att knacka lite diskret.

Dörren öppnas och tjejen som står där lär ha fått en chock. Där står en liten man som svettas på grund av stress och har pupiller stora som rådjursögon och säger "Hej". Vid mitt hej insåg jag att samtalet med Simon inte hade hjälpt, jag lät som en baskagge. Så nu har jag inte en enda jävla indian i kanoten (är ju helt borta tydligen) och jag låter som en misshandlad bäver. Fanfuckingtastic.

Efter 30 minuters brölande från min sida och kvittrande från hennes så var intervjun över. Det gick faktiskt rätt bra men jag tror att hennes "anteckningar" såg ungefär ut så här.