För det var fint vääädeeer

Världen är tydligen sakta men säkert på väg att gå under och vi kommer inte få äta fisk efter år 2048. Tydligen inte pingviner eller isbjörnar heller, för dom kommer drunkna. Eller svälta ihjäl eftersom fisken försvinner, men vi får se vilket alternativ som kommer först.

Eftersom världen är som den är och vädret har varit som det varit så har jag en del att klaga på, precis som alla andra har gjort. Jag är bara lite sen eftersom jag är slö. Det som händer är att jag jobbar under onsdagen. Det jag gör under dagen är att jag retar alla som inte införskaffat vinterdäck, SMHI har ju trots allt varnat för snön i ungefär tre dagar. Det sköna med Stockholmare är dock att vi tydligen inte bryr oss om detta och skiter i att byta däck. Jag får skjuts hem från jobbet, i en bil utan vinterdäck. Mycket trevligt.

Vi sätter oss i bilen och har blivit varnade ungefär 200 gånger om att det är halt. Det har ringt folk till höger och vänster och radion har proklamerat världens undergång ett par gånger. Det här kvittar, så vi kör i väg. I första rondellen vi hittar så åker vi in i trottoaren, rätt lyckad start. Lite senare, på samma väg, så håller vi på att köra i diket. Det är här jag börjar bli lite orolig för min framtid som en levande organism.

Vi kommer upp på motorvägen, E4:an norrut, och där tar det stopp. Det är så mycket trafik och bilar längs vägkanten att det helt seriöst ser ut som en scen tagen ur "War of the Worlds" eller "Independence Day". Det enda som saknas är folk som springer runt med händerna i vädret i vild panik, nu händer dock något som gör att jag vill göra just så. På radion så börjar Stenmarcks låt spelas. Ni vet den där "Jag kommer inte heeeeeeem ikväääääääääll", rätt passande faktiskt. Så nu sitter jag där och diggar en låt som jag hatar som handlar om vad som händer, för jag vet att jag inte kommer komma hem.

Ett litet tag senare, efter ungefär en och en halv timme, stöter vi på nästa festliga problem. Vi råkar åka in i en återvändsgränd av bilar som har fastnat på grund av halkan. Så nu sitter jag och tittar på massa stressade människor som puttar sina bilar hit och dit. Det slutar med att jag måste hoppa ut och putta på vår bil för att få igång den. Detta går inte, vi sitter fast. Det är nu jag börjar sammarbeta med lite andra människor och vi puttar bilar hejvilt! Efter mycket stönande och stånkande så kommer jag och två andra människor därifrån i våra bilar. Fantastiskt tänker jag och fortsätter nynna på att jag aldrig kommer komma hem.

Ungefär 3 timmar efter jag lämnat jobbet så kommer jag in till stan. Jag går och tar en öl med några vänner och har lite trevligt. Sen ska jag hem. Bussarna har tydligen slutat gå, vilket suger ganska kraftigt för jag inser detta först efter 30 minuters väntan. Dessutom jag börjar bli kissnödig. Jag går ner i tunnelbanan och tar den. Efter 5 minuter på T-banan är jag så kissnödig att jag har gått ner i spagat med benen i kors runt en stolpe. När jag äntligen kommer upp ur tunnelbanan så tror jag att jag ska explodera. Det sköna med det här är att jag går framåt, halkar till och åker lite bakåt. Så, för att summera så går jag två steg framåt och ett steg bakåt och håller på att bli lönnmördad av min blåsa. Känslan när jag väl var hemma är svår att beskriva, men nu vet jag hur en riktigt nödig val känner sig. En lärdom det också.

På morgonen ska jag ta SL-bussen till jobbet (nähä?), missar den första med 2 minuter (SURFUCKINGPRISE!) och nästkommande är 15 minuter sen (vädret tänker jag). När jag kommer på bussen och den börjar köra så hör man chauffören i högtalarna:

"Ursäkta att jag var sen, men det uppstod ett missförstånd".